Valtider

Om femton minuter är det den åttonde april.
Antagningen till höstens studier stänger den femtonde.
En vecka...

Jag virrar fram och tillbaka.
Vet inte vad jag vill, vet vad jag inte vill, men vet inte tillräckligt mycket vad jag inte vill för att det ska leda till att jag vet vad jag vill, does it make any sense?
Jag är 20, fyller 21. Jag velar mellan att känna:
- Hjälp, jag måste börja plugga nu! Det är snart kört, ska jag gå en femårig utbildning så kommer jag aldrig bli klar
- Det finns all tid i världen. Det finns ingen som helst mening med att stressa, sa det ordnar sig..

Det smartaste är väl att hålla sig någonstans i mitten. Om man vill plugga på universitet så finns kanske inte riktigt all tid i världen, men måste man plugga på universitetet? Egentligen inte va?

Men okej, säg att jag vill plugga på universitetet. Det finns så mycket som skrämmer. Först; Studielån känns jätteobehagligt. Efter denna terminen har jag 12000 i skuld, kanske ingen enorm summa men samtidigt vet jag ju att den kommer växa. Å andra sidan är det en investering i mig själv som jag borde vara värd.
Sen; Rädslan att misslyckas. Vet inte vad jag kan, vad jag är kapabel till, vad jag kan klara av. Det här är så fånigt. Det är verkligen inte farligt att misslyckas. Man bör kanske inte ens säga misslyckas. Det enda som kan hända är att man upptäcker att det här inte var något för en. Vad man än gör, vad man än satsar på, så kommer man utvecklas som person och komma närmare vad man förhoppningsvis vill göra. Lära känna sig själv bättre, hur ska man annars göra det?

Jag var en hårsmån från att få IG i Latin A när jag gick i tvåan på gymnasiet. Latin A, troligtvis den mest meningslösa och tråkiga kurs jag läst. Det insåg jag när jag läste den, jag slutade plugga, led genom lektionerna och på sista provet skrev jag drygt 20 poäng från G gränsen. Fick ett motvilligt G i betyg.
Jag borde bara ha hoppat av den dumma kursen. Fick ut så lite av det. Men för mig kändes det nästan som ett större misslyckande att hoppa av än att få IG, kan inte förklara varför.

Hela min gymnasieperiod såg lite ut som den kursen. Jag läste samhäll. Visste inte alls vad jag skulle välja, upptäckte ganska snart att jag inte hade något större intresse av ämnena. Så feg när jag inte vågade hoppa av och börja något annat. Ibland blir jag så trött.

Jag vill tro att jag utvecklas. Att om jag till hösten påbörjar något som inte känns rätt att jag hoppar av. Nu hänger ju så mycket mer på det.

Jag är fortfarande feg och i kombination med halvtaskig självkänsla är trist.
Suck.


Oj oj va långt det blev.
To be continued...